Blogguppgift C

Katarina Wennstam har som underrubrik till En riktig våldtäktsman, valt textraden En bok om samhällets syn på våldtäkt. Hennes förra bok Flickan och skulden inriktades helt på offret. I den här har hon försökt koncentrera sig på gärningsmannen. Offret blir ändå i centrum, vilket inte är så konstigt i så svåra brott som en våldtäkt. Det finns många litteraturkällor till boken men den bygger också på domar och författarens egna intervjuer med gärningsmännen.

När det gäller intervjuerna känns det som att Katarina Wennstam har försökt återge dem objektivt men hon lyckas inte riktigt. Hon lägger in ganska mycket egna känslor och tyckande i sin återgivning. Det är väl det som gör att det blir en form av litterär journalistik eller journalistisk litteratur. I det här fallet känns det mer som det sistnämnda.

En fråga som går som en röd tråd genom boken är den om männens eget ansvar. Varför kan de flesta män hantera ett nej medan några få struntar i det? Författaren lyfter fram många domar som exempel där kvinnan måste bevisa att hon på flera sätt klart och tydligt talat om att hon inte ville ha sex. Männen däremot kan säga att de inte förstod signalerna och på så sätt har många män friats. Wennstam frågar om inte män framställs som oerhört dumma som inte förstår. Domstolarna tvingas också fråga om mycket privata saker runt kvinnan. Mannen hängs inte ut på samma sätt. En kvinna som har kort kjol, stringtrosor, har hånglat med förövaren eller följt med denne hem anses vara förmildrande omständigheter för förövaren.

Wennstam vill få till många lagändringar och efterlyser ett större ansvar från männens sida. Är mannen bara ett offer för sina hormoner ifrågasätter Wennstam. Varför kan då en del män acceptera nej men andra inte?

Många domstolar ser också med olika ögon på välklädda och i deras ögon ordningssamma män jämfört med tidigare straffade män eller sådana som hamnat lite utanför samhället. Inte kan väl en välutbildad och fint klädd ung man med ett bra jobb begå ett sådant brott? Varför skulle han som ser så bra ut och kan få vilken tjej han vill begå en våldtäkt? Bakom en sådan mask kan många män gömma sig menar Wennstam.

Wennstam har valt ut en del domar från våldtäktsmål. Det blir inte samhällets syn på våldtäktsmän, men väl Wennstams. Den är intressant och intervjuerna med gärningsmännen är trots allt otäckt fascinerande.

Det är svårt att recensera en bok där man inte vet om den är tänkt att bygga på rena fakta eller bara är en utökad artikel. Som utökad artikel fungerar boken mer än väl men som ren faktabok håller den inte. Det är ingen objektiv journalistik heller. Det kanske borde poängteras lite tydligare att det inte är rena fakta för att undvika risken att den allmänne läsaren tolker det så.

För de som tycker ämnet är intressant är det en ypperligt engagerande bok. Kampviljan att ändra på lagar och domar smittar av sig från Wennstam. Journalistik är det inte. Journalistisk litteratur ligger närmast till hands. Det fungerar i alla fall.

Personligen tycker jag om de här böckerna som skrivs som journalistisk litteratur eller litterär journalistik. Åsikten kan man få framföra. Det är inga underhållningsböcker där innehållet är taget från luften. Det finns en bra research i botten och även om det blir en del eget tyckande från författaren kan det ge läsaren mycket ändå. Wennstam ger läsaren mycket. Hon väcker många tankar, frågor och framförallt ett engagemang och en förståelse på ett djupare plan.