Blogg E

I ”Elements of Journalism” tar Kovach och Rosenstiel upp nio punkter som de arbetat fram med en rad journalister. Punktern rör vad som kännetecknar bra journalistik. Att det som läsarna får presenterat ska vara sant är kanske inte så konstigt. Det känns på många sätt självklart. Det är inte alltid lika lätt att leva upp till. Det gäller att kontrollera saker noga. När man överlåter mycket av nyhetsflödet på folket i bloggar och olika sociala medier är det inte säkert att folk i stugorna vet hur de ska kontrollera en nyhet. Risken för fel ökar och även risken att alla olika sidor inte får komma till tals.

Å andra sidan anser också Kovach och Rosenstiel att journalisterna ska ge information åt folket för att de ska kunna vara fria och med och påverka. Genom bloggar och annat kan alla vara med och påverka. Det ger också många nya infallsvinklar som kanske aldrig hade kommit upp till ytan annars. Det är demokrati när folket får en röst på internet. Innan var det enbart utvalda som fick berätta något, nu kan alla berätta något.

De nio punkterna gäller i stort för de sociala medierna också. Det är inte alltid de traditionella medierna håller sig till dem. Det finns väl knappast någon statistik på det här heller om de traditionella eller de sociala medierna håller bäst på de olika punkterna.

Många traditionella medier tar idag ställning i olika frågor. Det finns en fara i det. Kovach och Rosenstiel menar att folket ska få en objektiv bild och tänka själva vad de tycker. Ta ställning i en fråga kan man göra i en blogg där man kommenterar men det passar inte när man presenterar en nyhet. Fast viss subjektivitet kommer man nog aldrig ifrån.

De sociala medierna är säkert här för att stanna och jag tror att de kommer utvecklas mer med tiden. En röst åt folket är här!

Blogguppgift D

Kampanjjournalistik är kanske en av de typer av journalistik som kan engagera läsarna mest. Faran med den här typen av kampanjjournalistik är att all fakta kanske inte kommer fram till journalisten, eller ska vi säga att journalisten inte söker tillräckligt i vissa fall. Det finns kanske en helt annan sida av saken, där kanske varken journalisten eller läsarna hade velat engagera sig om alla korten låg på bordet. För vem vet egentligen om den oskyldige mördaren, som läsarna vill få frikänd efter att ha läst en artikel, verkligen är oskyldig? Många flyktingfrågor kanske har en annan bakgrund och det kan finnas en trygghet i hemlandet. Det är sådant vi aldrig får veta. Många av de här fallen blir man, i alla fall jag, mycket engagerad av och man blir arg på de ansvariga för att de inte gör något. Man frågar sig hur de kan vara så kalla när de inte låter en flyktingfamilj stanna? Hur kan de låta bli att betala ut sjukbidrag till en ensamstående sjuk mamma? Ja, exemplen är många.

Man kanske ska vända på det. Man kan fråga sig om risken finns att en verklig mördare frias? Kan en annan flyktingfamilj i verkligt behov av hjälp få stå tillbaka för en familj som egentligen har en trygghet i sitt hemland? Helt klart tror jag att media har en stor påverkan där. Det innebär också att journalisterna har ett stort ansvar att verkligen kontrollera alla fakta som går att kolla upp.

Dawit Isaak är verkligen ett fall som berör. Även om jag personligen kan tycka att kampen för honom i media ska fortsätta, så kan jag hålla med om att kampanjjournalistik kanske egentligen inte hör hemma i media. Kent Andreasson på Göteborgs Posten skriver i Tidningen i Skolan
www.tidningeniskolan.se/article.jsp?article=5524 att kampanjjournalistiken går helt emot det klassiska journalistiska arbetssättet att granska oberoende och kristiskt. Just när läsarna uppmanas att aktivt delta i en tidnings ensidiga rapportering anser han är kampanjjournalistik. Andra menar att kampanjjournalistik är när en tidning skriver mycket om ett visst ämne under en tid, till exempel neddragningar i vården. Det menar Andreasson är nyhetsrapportering.

Gränsen för vad som är kampanjjournalistik verkar vara hårfin många gånger. Många fall som tas upp och väcker starka känslor hos läsarna kan bara vara en rapportering. Ett sådant fall har nyligen publicerats i Kvällsposten http://kvp.expressen.se/nyheter/1.1548033/ms-sjuke-michael-fange-i-sitt-hem
Även om det är en rapportering tror jag att det kan få samma effekt som medveten kampanjjournalistik. Michael, som är fånge i sitt eget hem för att han inte får anpassning av bostad, färdtjänst eller hjälp på andra sätt, berör.
Journalistik är som bäst när den berör. Även den enklaste nyhetsrapportering är bra när den väcker något hos läsarna.

Orättvisan är stor inom kampanjjournalistiken. Vad händer med alla dem som inte uppmärksammas? De är säkerligen många. Kan pressen uppmärksamma hur många fall som helst eller tröttnar läsarna då? Det kanske leder till mindre engagemang om det blir mer vanligt. Det är nog just det att det inte förekommer så ofta som gör att läsarna skriver på listor och engagerar sig på andra sätt.

Jag trodde jag skulle kunna fundera ut ett klart svar på vad jag tycker om kampanjjournalistik, men ju mer jag satt mig in i det här desto svårare är det. Det är inget lätt ämne. Jag fascineras av det. Däremot vet jag inte om det gynnar journalistiken som sådan. Det har i alla fall gjort mig mer uppmärksam att försöka knäcka nöten om kampanjjournalistikens vara eller inte vara.

Blogguppgift C

Katarina Wennstam har som underrubrik till En riktig våldtäktsman, valt textraden En bok om samhällets syn på våldtäkt. Hennes förra bok Flickan och skulden inriktades helt på offret. I den här har hon försökt koncentrera sig på gärningsmannen. Offret blir ändå i centrum, vilket inte är så konstigt i så svåra brott som en våldtäkt. Det finns många litteraturkällor till boken men den bygger också på domar och författarens egna intervjuer med gärningsmännen.

När det gäller intervjuerna känns det som att Katarina Wennstam har försökt återge dem objektivt men hon lyckas inte riktigt. Hon lägger in ganska mycket egna känslor och tyckande i sin återgivning. Det är väl det som gör att det blir en form av litterär journalistik eller journalistisk litteratur. I det här fallet känns det mer som det sistnämnda.

En fråga som går som en röd tråd genom boken är den om männens eget ansvar. Varför kan de flesta män hantera ett nej medan några få struntar i det? Författaren lyfter fram många domar som exempel där kvinnan måste bevisa att hon på flera sätt klart och tydligt talat om att hon inte ville ha sex. Männen däremot kan säga att de inte förstod signalerna och på så sätt har många män friats. Wennstam frågar om inte män framställs som oerhört dumma som inte förstår. Domstolarna tvingas också fråga om mycket privata saker runt kvinnan. Mannen hängs inte ut på samma sätt. En kvinna som har kort kjol, stringtrosor, har hånglat med förövaren eller följt med denne hem anses vara förmildrande omständigheter för förövaren.

Wennstam vill få till många lagändringar och efterlyser ett större ansvar från männens sida. Är mannen bara ett offer för sina hormoner ifrågasätter Wennstam. Varför kan då en del män acceptera nej men andra inte?

Många domstolar ser också med olika ögon på välklädda och i deras ögon ordningssamma män jämfört med tidigare straffade män eller sådana som hamnat lite utanför samhället. Inte kan väl en välutbildad och fint klädd ung man med ett bra jobb begå ett sådant brott? Varför skulle han som ser så bra ut och kan få vilken tjej han vill begå en våldtäkt? Bakom en sådan mask kan många män gömma sig menar Wennstam.

Wennstam har valt ut en del domar från våldtäktsmål. Det blir inte samhällets syn på våldtäktsmän, men väl Wennstams. Den är intressant och intervjuerna med gärningsmännen är trots allt otäckt fascinerande.

Det är svårt att recensera en bok där man inte vet om den är tänkt att bygga på rena fakta eller bara är en utökad artikel. Som utökad artikel fungerar boken mer än väl men som ren faktabok håller den inte. Det är ingen objektiv journalistik heller. Det kanske borde poängteras lite tydligare att det inte är rena fakta för att undvika risken att den allmänne läsaren tolker det så.

För de som tycker ämnet är intressant är det en ypperligt engagerande bok. Kampviljan att ändra på lagar och domar smittar av sig från Wennstam. Journalistik är det inte. Journalistisk litteratur ligger närmast till hands. Det fungerar i alla fall.

Personligen tycker jag om de här böckerna som skrivs som journalistisk litteratur eller litterär journalistik. Åsikten kan man få framföra. Det är inga underhållningsböcker där innehållet är taget från luften. Det finns en bra research i botten och även om det blir en del eget tyckande från författaren kan det ge läsaren mycket ändå. Wennstam ger läsaren mycket. Hon väcker många tankar, frågor och framförallt ett engagemang och en förståelse på ett djupare plan.

Blogguppgift B: pressetik

Det här med pressetik är den svåraste frågan inom journalistyrket. Eftersom det inte finns någon lag som säger att det är förbjudet att publicera namn eller en viss bild så blir gränsdragningen svår. Vad som sedan är relevant för någon att publicera är inte det för en annan. Man tolkar allt olika och det kommer man aldrig ifrån.

När det gäller radioinslaget om den mördade killen var min första tanke att det endast diskuterades om de vad som skulle publiceras runt de misstänkta. Om offret, som ju inte kan tala för sig, stod det att han var homosexuell. Om inte de misstänktas etniska eller religiösa beskrivningar skulle vara med varför skulle det då stå att offret var homosexuell. Det tycker jag är att säga för mycket om offret också i så fall. Då kan man lika gärna beskriva de misstänkta, det skadar knappast dem mer tycker jag.
Däremot är det lika med att publicera de misstänktas namn när man publicerar utdrag ur deras blogg. Då är det lätt för vana datoranvändare att hitta bloggen.

I Engla-mördarens fall är det svårt att säga om mordet hade kunnat förhindras vid en tidigare namnpublicering. Å andra sidan blir det ganska många namn på presumtiva mördare, som inlettt sin bana som sexualförbrytare, som ska publiceras. Det blir en aning för grova spekulationer. Det värsta med namnpubliceringar på brottslingar tycker jag är att det drabbar familj och vänner. Det händer ju att de får flytta och börja om på annan ort på grund av vad deras anhörig har gjort. Man kanske skulle ta upp den frågan i samband med en artikel där man publicerar namnet. Det kan ju få någon som funderar på att skada anhörig att tänka om. Hemskt att man låter ett hat gå ut över anhöriga, men det är väl just så elak som människan kan vara.

Det finns många aspekter på att publicera eller inte. Ju mer jag har satt mig in i det desto fler frågor om när man ska publicera olika personliga saker har det väckt. Debatter om det här behövs hela tiden.

Varför glöms någon i nyhetsflödet och någon annan får överdrivet mycket uppmärksamhet?

När nyheten om de två svenska soldaterna som blev dödade i Afghanistan kom ut i media kunde nog alla svenskar ana att det skulle bli en följetong. Det blev stora rubriker om dem, men bara några rader om den tolk som dödades samtidigt. Har inte alla människoliv läsarvärde? Om man har en annan nationalitet nämns man inte lika mycket i svensk press. Idag skriver Kristianstadsbladet att i dagarna väntas minnesstenarna över de dödade bli klara. I den artikeln nämns den dödade tolken i lika hög grad som svenskarna. De artiklarna har annars mest lyst med sin frånvaro. Något alla artiklar som varit runt dödsskjutningen verkar ha gemensamt är att de försvarar att svenskarna gör rätt som är kvar. Då är frågan om journalisterna fastnat i sin oro för dem som är kvar. Kanske vill de bara skapa ett större nyhetsvärde genom att plantera små tvivel hos läsarna om det verkligen är rätt att låta övriga svenskar vara kvar. I vilket fall som helst är det nog fler än jag som tror att det bara blivit en liten notis någonstans om soldaterna varit från till exempel Polen eller varför inte från Kina.

OS är i full gång. Förväntningarna i all press har, som vanligt, varit höga. Speciellt kvällspressen har skapat stora rubriker om hur många medaljer Sverige kan ta. Många reportrar har pressat idrottarna att säga att de är i toppform. Det är bra att idrottarna tror på sig själva. Det ingår säkert i en del av idrottspsykologin att tänka positivt. Ibland låter svaren dock tveksamma när OS-deltagarna får frågor om sin form och sina förväntningar. Svaren vänds ändå antingen till svart eller vitt. Kan man inte bara skriva att "XX vet inte hur formen kommer att vara"?Spänningen blir kanske till och med högre bland läsarna om de inte vet exakt hur formen hos de tävlande är. Besvikelsen kanske skulle minska hos OS-publiken och inte minst sänka pressen på de tävlande. De kanske rent av skulle prestera bättre om media inte målade upp deras framtida tävlingsresultat som svarta eller vita. Nåväl nu har Sverige både fått och "förlorat" medaljer. Helena Jonssons har fortsatt att floppa till hennes och publikens stora besvikelse. SKidskyttet vill sig inte för hennes del under den här OS-tävlingen. Hennes tränare går dock ut i Aftonbladet idag och menar att det inte har med medias press att göra. Det går kanske inte att dra några raka slutsatser om det egentligen, men läsarna får lite på tränarens ord. Sista ordet är nog inte sagt om Helenas floppar och orsakerna kommer nog att utredas länge.

Att vinkla ett nyhetsflöde för göra det mer intressant och sälja lösnummer har sina för- och nackdelar. Att dessutom ta för givet att läsarna inte vill läsa vissa saker eller om vissa personer kanske begränsar nyheterna i media lite väl mycket ibland.

Premiär på blogginlägg

Woaw, min premiär på bloggande. Använder den här under kursen i journalistik men förbereder en annan blogg om mina hundars träning och jakter. Tålamod...så kommer den förhoppningsvis snart.