Kampanjjournalistik är kanske en av de typer av journalistik som kan engagera läsarna mest. Faran med den här typen av kampanjjournalistik är att all fakta kanske inte kommer fram till journalisten, eller ska vi säga att journalisten inte söker tillräckligt i vissa fall. Det finns kanske en helt annan sida av saken, där kanske varken journalisten eller läsarna hade velat engagera sig om alla korten låg på bordet. För vem vet egentligen om den oskyldige mördaren, som läsarna vill få frikänd efter att ha läst en artikel, verkligen är oskyldig? Många flyktingfrågor kanske har en annan bakgrund och det kan finnas en trygghet i hemlandet. Det är sådant vi aldrig får veta. Många av de här fallen blir man, i alla fall jag, mycket engagerad av och man blir arg på de ansvariga för att de inte gör något. Man frågar sig hur de kan vara så kalla när de inte låter en flyktingfamilj stanna? Hur kan de låta bli att betala ut sjukbidrag till en ensamstående sjuk mamma? Ja, exemplen är många.
Man kanske ska vända på det. Man kan fråga sig om risken finns att en verklig mördare frias? Kan en annan flyktingfamilj i verkligt behov av hjälp få stå tillbaka för en familj som egentligen har en trygghet i sitt hemland? Helt klart tror jag att media har en stor påverkan där. Det innebär också att journalisterna har ett stort ansvar att verkligen kontrollera alla fakta som går att kolla upp.
Dawit Isaak är verkligen ett fall som berör. Även om jag personligen kan tycka att kampen för honom i media ska fortsätta, så kan jag hålla med om att kampanjjournalistik kanske egentligen inte hör hemma i media. Kent Andreasson på Göteborgs Posten skriver i Tidningen i Skolan
www.tidningeniskolan.se/article.jsp?article=5524 att kampanjjournalistiken går helt emot det klassiska journalistiska arbetssättet att granska oberoende och kristiskt. Just när läsarna uppmanas att aktivt delta i en tidnings ensidiga rapportering anser han är kampanjjournalistik. Andra menar att kampanjjournalistik är när en tidning skriver mycket om ett visst ämne under en tid, till exempel neddragningar i vården. Det menar Andreasson är nyhetsrapportering.
Gränsen för vad som är kampanjjournalistik verkar vara hårfin många gånger. Många fall som tas upp och väcker starka känslor hos läsarna kan bara vara en rapportering. Ett sådant fall har nyligen publicerats i Kvällsposten http://kvp.expressen.se/nyheter/1.1548033/ms-sjuke-michael-fange-i-sitt-hem
Även om det är en rapportering tror jag att det kan få samma effekt som medveten kampanjjournalistik. Michael, som är fånge i sitt eget hem för att han inte får anpassning av bostad, färdtjänst eller hjälp på andra sätt, berör.
Journalistik är som bäst när den berör. Även den enklaste nyhetsrapportering är bra när den väcker något hos läsarna.
Orättvisan är stor inom kampanjjournalistiken. Vad händer med alla dem som inte uppmärksammas? De är säkerligen många. Kan pressen uppmärksamma hur många fall som helst eller tröttnar läsarna då? Det kanske leder till mindre engagemang om det blir mer vanligt. Det är nog just det att det inte förekommer så ofta som gör att läsarna skriver på listor och engagerar sig på andra sätt.
Jag trodde jag skulle kunna fundera ut ett klart svar på vad jag tycker om kampanjjournalistik, men ju mer jag satt mig in i det här desto svårare är det. Det är inget lätt ämne. Jag fascineras av det. Däremot vet jag inte om det gynnar journalistiken som sådan. Det har i alla fall gjort mig mer uppmärksam att försöka knäcka nöten om kampanjjournalistikens vara eller inte vara.
onsdag 5 maj 2010
Blogguppgift C
Katarina Wennstam har som underrubrik till En riktig våldtäktsman, valt textraden En bok om samhällets syn på våldtäkt. Hennes förra bok Flickan och skulden inriktades helt på offret. I den här har hon försökt koncentrera sig på gärningsmannen. Offret blir ändå i centrum, vilket inte är så konstigt i så svåra brott som en våldtäkt. Det finns många litteraturkällor till boken men den bygger också på domar och författarens egna intervjuer med gärningsmännen.
När det gäller intervjuerna känns det som att Katarina Wennstam har försökt återge dem objektivt men hon lyckas inte riktigt. Hon lägger in ganska mycket egna känslor och tyckande i sin återgivning. Det är väl det som gör att det blir en form av litterär journalistik eller journalistisk litteratur. I det här fallet känns det mer som det sistnämnda.
En fråga som går som en röd tråd genom boken är den om männens eget ansvar. Varför kan de flesta män hantera ett nej medan några få struntar i det? Författaren lyfter fram många domar som exempel där kvinnan måste bevisa att hon på flera sätt klart och tydligt talat om att hon inte ville ha sex. Männen däremot kan säga att de inte förstod signalerna och på så sätt har många män friats. Wennstam frågar om inte män framställs som oerhört dumma som inte förstår. Domstolarna tvingas också fråga om mycket privata saker runt kvinnan. Mannen hängs inte ut på samma sätt. En kvinna som har kort kjol, stringtrosor, har hånglat med förövaren eller följt med denne hem anses vara förmildrande omständigheter för förövaren.
Wennstam vill få till många lagändringar och efterlyser ett större ansvar från männens sida. Är mannen bara ett offer för sina hormoner ifrågasätter Wennstam. Varför kan då en del män acceptera nej men andra inte?
Många domstolar ser också med olika ögon på välklädda och i deras ögon ordningssamma män jämfört med tidigare straffade män eller sådana som hamnat lite utanför samhället. Inte kan väl en välutbildad och fint klädd ung man med ett bra jobb begå ett sådant brott? Varför skulle han som ser så bra ut och kan få vilken tjej han vill begå en våldtäkt? Bakom en sådan mask kan många män gömma sig menar Wennstam.
Wennstam har valt ut en del domar från våldtäktsmål. Det blir inte samhällets syn på våldtäktsmän, men väl Wennstams. Den är intressant och intervjuerna med gärningsmännen är trots allt otäckt fascinerande.
Det är svårt att recensera en bok där man inte vet om den är tänkt att bygga på rena fakta eller bara är en utökad artikel. Som utökad artikel fungerar boken mer än väl men som ren faktabok håller den inte. Det är ingen objektiv journalistik heller. Det kanske borde poängteras lite tydligare att det inte är rena fakta för att undvika risken att den allmänne läsaren tolker det så.
För de som tycker ämnet är intressant är det en ypperligt engagerande bok. Kampviljan att ändra på lagar och domar smittar av sig från Wennstam. Journalistik är det inte. Journalistisk litteratur ligger närmast till hands. Det fungerar i alla fall.
Personligen tycker jag om de här böckerna som skrivs som journalistisk litteratur eller litterär journalistik. Åsikten kan man få framföra. Det är inga underhållningsböcker där innehållet är taget från luften. Det finns en bra research i botten och även om det blir en del eget tyckande från författaren kan det ge läsaren mycket ändå. Wennstam ger läsaren mycket. Hon väcker många tankar, frågor och framförallt ett engagemang och en förståelse på ett djupare plan.
När det gäller intervjuerna känns det som att Katarina Wennstam har försökt återge dem objektivt men hon lyckas inte riktigt. Hon lägger in ganska mycket egna känslor och tyckande i sin återgivning. Det är väl det som gör att det blir en form av litterär journalistik eller journalistisk litteratur. I det här fallet känns det mer som det sistnämnda.
En fråga som går som en röd tråd genom boken är den om männens eget ansvar. Varför kan de flesta män hantera ett nej medan några få struntar i det? Författaren lyfter fram många domar som exempel där kvinnan måste bevisa att hon på flera sätt klart och tydligt talat om att hon inte ville ha sex. Männen däremot kan säga att de inte förstod signalerna och på så sätt har många män friats. Wennstam frågar om inte män framställs som oerhört dumma som inte förstår. Domstolarna tvingas också fråga om mycket privata saker runt kvinnan. Mannen hängs inte ut på samma sätt. En kvinna som har kort kjol, stringtrosor, har hånglat med förövaren eller följt med denne hem anses vara förmildrande omständigheter för förövaren.
Wennstam vill få till många lagändringar och efterlyser ett större ansvar från männens sida. Är mannen bara ett offer för sina hormoner ifrågasätter Wennstam. Varför kan då en del män acceptera nej men andra inte?
Många domstolar ser också med olika ögon på välklädda och i deras ögon ordningssamma män jämfört med tidigare straffade män eller sådana som hamnat lite utanför samhället. Inte kan väl en välutbildad och fint klädd ung man med ett bra jobb begå ett sådant brott? Varför skulle han som ser så bra ut och kan få vilken tjej han vill begå en våldtäkt? Bakom en sådan mask kan många män gömma sig menar Wennstam.
Wennstam har valt ut en del domar från våldtäktsmål. Det blir inte samhällets syn på våldtäktsmän, men väl Wennstams. Den är intressant och intervjuerna med gärningsmännen är trots allt otäckt fascinerande.
Det är svårt att recensera en bok där man inte vet om den är tänkt att bygga på rena fakta eller bara är en utökad artikel. Som utökad artikel fungerar boken mer än väl men som ren faktabok håller den inte. Det är ingen objektiv journalistik heller. Det kanske borde poängteras lite tydligare att det inte är rena fakta för att undvika risken att den allmänne läsaren tolker det så.
För de som tycker ämnet är intressant är det en ypperligt engagerande bok. Kampviljan att ändra på lagar och domar smittar av sig från Wennstam. Journalistik är det inte. Journalistisk litteratur ligger närmast till hands. Det fungerar i alla fall.
Personligen tycker jag om de här böckerna som skrivs som journalistisk litteratur eller litterär journalistik. Åsikten kan man få framföra. Det är inga underhållningsböcker där innehållet är taget från luften. Det finns en bra research i botten och även om det blir en del eget tyckande från författaren kan det ge läsaren mycket ändå. Wennstam ger läsaren mycket. Hon väcker många tankar, frågor och framförallt ett engagemang och en förståelse på ett djupare plan.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)