När nyheten om de två svenska soldaterna som blev dödade i Afghanistan kom ut i media kunde nog alla svenskar ana att det skulle bli en följetong. Det blev stora rubriker om dem, men bara några rader om den tolk som dödades samtidigt. Har inte alla människoliv läsarvärde? Om man har en annan nationalitet nämns man inte lika mycket i svensk press. Idag skriver Kristianstadsbladet att i dagarna väntas minnesstenarna över de dödade bli klara. I den artikeln nämns den dödade tolken i lika hög grad som svenskarna. De artiklarna har annars mest lyst med sin frånvaro. Något alla artiklar som varit runt dödsskjutningen verkar ha gemensamt är att de försvarar att svenskarna gör rätt som är kvar. Då är frågan om journalisterna fastnat i sin oro för dem som är kvar. Kanske vill de bara skapa ett större nyhetsvärde genom att plantera små tvivel hos läsarna om det verkligen är rätt att låta övriga svenskar vara kvar. I vilket fall som helst är det nog fler än jag som tror att det bara blivit en liten notis någonstans om soldaterna varit från till exempel Polen eller varför inte från Kina.
OS är i full gång. Förväntningarna i all press har, som vanligt, varit höga. Speciellt kvällspressen har skapat stora rubriker om hur många medaljer Sverige kan ta. Många reportrar har pressat idrottarna att säga att de är i toppform. Det är bra att idrottarna tror på sig själva. Det ingår säkert i en del av idrottspsykologin att tänka positivt. Ibland låter svaren dock tveksamma när OS-deltagarna får frågor om sin form och sina förväntningar. Svaren vänds ändå antingen till svart eller vitt. Kan man inte bara skriva att "XX vet inte hur formen kommer att vara"?Spänningen blir kanske till och med högre bland läsarna om de inte vet exakt hur formen hos de tävlande är. Besvikelsen kanske skulle minska hos OS-publiken och inte minst sänka pressen på de tävlande. De kanske rent av skulle prestera bättre om media inte målade upp deras framtida tävlingsresultat som svarta eller vita. Nåväl nu har Sverige både fått och "förlorat" medaljer. Helena Jonssons har fortsatt att floppa till hennes och publikens stora besvikelse. SKidskyttet vill sig inte för hennes del under den här OS-tävlingen. Hennes tränare går dock ut i Aftonbladet idag och menar att det inte har med medias press att göra. Det går kanske inte att dra några raka slutsatser om det egentligen, men läsarna får lite på tränarens ord. Sista ordet är nog inte sagt om Helenas floppar och orsakerna kommer nog att utredas länge.
Att vinkla ett nyhetsflöde för göra det mer intressant och sälja lösnummer har sina för- och nackdelar. Att dessutom ta för givet att läsarna inte vill läsa vissa saker eller om vissa personer kanske begränsar nyheterna i media lite väl mycket ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Håller absolut med dig om att FÖR vinklade nyheter är ganska tråkiga, framför allt för att jag som läsare inte får någon chans att själv bestämma vad jag ska tycka. Det känns inte alltid så objektivt. Och diskussionen om ifall det går att vara objektiv tror jag man kan sammanfatta i att man i alla fall bör försöka.
SvaraRaderajag skulle önska att det fanna mer variation i nyhetsflödet. Som det är nu har alla samma nyhet samtidigt och det spelar ingen roll vilket medium man väljar att titta på/läsa. När det kommer en annorlunda tanke/vinkling är i alla fall jag helt plötsligt mer uppmärksam.
Vad som orsakar mentala urspårningar hos OS-deltagarna är nog många saker. Enbart positivt tänkande blir ungefär lika svartvitt som en kvällstidning - det går ju inte att förbättra det som inte är bra om man inte väljer att se det. Samtidigt går det inte att bara fokusera på det som inte funkar, för då kan vem som helst tappa hoppet. Sedan är det väl så att alla människor har olika mental styrka. Vissa kan hantera "mediapressen" (roligt ord förresten...) bättre än andra. Beror nog på hur pass mycket personen fokuserar utåt, bland annat. Håller med dig om att det är svårt att dra raka slutsatser.
/Sophie Gentz
Bra och intressant inlägg! Svenskarna som dödades i Afghanistan går ju att jämföra lite med tsunamikatastrofen - det skrevs nästan bara om katastrofen i Thailand trots att det mest drabbade platserna var Sri Lanka och Indonesien. Bara för att det var flest svenskar i Thailand så skrevs det nästan enbart om detta, personligen fattade jag inte att det var värst i andra områden förrän långt senare. Det känns ju lite stört när man tänker efter, men det handlar kanske inte så mycket om media utan om oss människor. De flesta vill uppenbarligen läsa mer om man vet att det är svenskar inblandade, jag är nog likadan själv. Det blir så påtagligt när svenskar drabbas, man blir berörd på ett annat sätt (tyvärr) och relaterar till nyheten på ett annat sätt. Kanske inte just Afghanistanhändelsen, men tsunamikatastrofen eftersom jag själv varit i Thailand flera gånger och dessutom hade kompisar som var på semester där när det hände.
SvaraRaderaAtt journalister är så ivriga med idrottarna som tävlar är OS tycker jag är synd, men ur mediasynpunkt kan man ju förstå att de vill blåsa upp det så mycket som möjligt. Fiasko och guldmedaljer säljer, och om man laddat ämnet redan innan så blir det bara ännu mer effektfullt. Jag förstår verkligen Helena Jonsson som bröt ihop under en intervju. Oavsett om det handlade om pressen eller något annat så tror jag att media knappast har gjort det hela enklare, varken för Helena eller för någon annan idrottare. Det är synd att man ska behöva gå så långt och inte kunna, som du säger, skippa det "svarta eller vita" snacket.
/ Josefine Helén
När det handlar om att händelser i vår närhet berör oss mer, är det väl helt enkelt så vi fungerar psykologiskt. Rent objektivt kan man kanske säga att alla människor är lika mycket värda (tycker själv att uttrycket är konstigt, människor borde vara ovärderliga.) Men när det väl kommer till kritan är tyvärr inte alla människor är lika mycket värda för alla./Linda Tjärnström
SvaraRaderaHej Tina! Jag har också funderat kring det här med dödsskjutningarna i Afghanistan (de skapade hetsiga samtal kring middagsbordet), och jag håller med dig. Det hade förmodligen bara blivit små, bortglömda notiser om de döda varit från Belgien, Polen etc. Här gränsar nyhetsvärderingen närmast till surrealism för mig. Varför har inte den mördade tolken fått mer utrymme? Alla människor ska ju vara, och ÄR, av lika värde. Ska inte Sverige vara något av en förebild i detta sammanhang? Självklart är det naturligt att nyheten får större genomslag då två av de döda var svenskar, och nyheten berör oss mer på så vis. Men ändå. All hail to Kristianstadsbladet!
SvaraRadera